Roslagens järnbruk – vallonsmide i Upplands bruksbygd

I de norra delarna av Roslagen, i gränslandet mot Uppland, ligger en av Sveriges märkligaste industrimiljöer. Här, i skuggan av tallskog och mellan långa raka brukgator, smiddes under tre sekel ett järn som var känt över hela världen. Roslagens och norra Upplands järnbruk var inte vilka verkstäder som helst – de var navet i en exportindustri som under en period gjorde Sverige till Europas ledande järnnation.

Berget som höll allt samman

Allt började i berget vid Dannemora. Gruvan, med schakt som kan dateras till 1500-talet, levererade en järnmalm av sällsynt renhet. Malmen var nästan fri från fosfor och svavel, de ämnen som annars gör järn sprött, och kunde därför ge ett tackjärn av högsta klass när den behandlades rätt. Det var denna malm, kombinerad med rätt teknik, som gav "öregrundsjärnet" – uppkallat efter utskeppningshamnen Öregrund – dess världsrykte som det finaste svenska järnet. Men malmen i sig var inte nog. Det avgörande var hur den förädlades, och här kommer en invandrad yrkesgrupp in i historien.

Vallonerna kommer

Under tidigt 1600-tal invandrade omkring 2 500 valloner till Sverige, huvudsakligen under perioden 1615–1655. De kom från trakterna kring Liège i det franskspråkiga Vallonien i nuvarande Belgien – ett av Europas mest avancerade järnframställningsområden. De var smeder, masmästare, kolare och hammarsmeder, och de förde med sig en arbetsmetod som skulle förändra svensk järnhantering i grunden.

Den metod de introducerade kallas vallonsmide och skiljde sig från det tidigare dominerande tysksmidet. Vallonsmidet krävde större kapitalinsats och en mer arbetsdelad process – tackjärnet färskades i två steg, i en särskild smälthärd och en räckhärd – men gav i gengäld ett segt, jämnt och mycket högvärdigt stångjärn. Detta järn var särskilt eftertraktat i England, där det blev råvara för stålframställning och bland annat användes i Sheffields stålindustri.

Louis De Geer och brukens uppbyggnad

Den man som mer än någon annan organiserade denna industri var Louis De Geer (1587–1652), ofta kallad "den svenska industrins fader". De Geer var född i Liège, verksam som köpman och vapenhandlare i Amsterdam, och hade tidigt affärsförbindelser med den svenska kronan. Tillsammans med kompanjonen Willem de Besche började han arrendera och driva svenska bruk. På 1620-talet fick han tillgång till de viktigaste Dannemorabruken, och 1641 flyttade han definitivt till Sverige, blev svensk medborgare och introducerades på Riddarhuset. De Geer kontrollerade så småningom ett imperium av bruk: Lövsta, Österby och Gimo i Uppland samt verk i Sörmland och Östergötland. Det var till sina svenska bruk han öppnade arbetskraftsinvandringen av valloner.

De fyra storbruken

Fyra bruk växte fram som de största i området. Lövstabruk (Leufsta) blev tidvis Sveriges största järnbruk, med två masugnar och tre vallonsmedjor; bruket ägdes av familjen De Geer ända fram till 1986, och besökaren möts idag av en närmast intakt brukgata, herrgård, kyrka och den berömda Cahman-orgeln från 1720-talet. Österbybruk rymmer världens enda ännu fungerande vallonsmedja med ursprung i 1600-talet. Forsmark utvecklades till ett mönsterbruk med en av landets vackraste engelska parker, anlagd 1786–1791 av arkitekten Fredrik Magnus Piper. Gimo grundades 1615 och fick under 1760-talet sin ståtliga herrgårdsanläggning ritad av Jean Eric Rehn; idag drivs Gimo herrgård som hotell och konferensanläggning.

Brukssamhället som miljö

Det som gör vallonbruken unika är inte bara smidet utan helheten. Ett brukssamhälle var ett litet ordnat samhälle i sig: brukspatronens herrgård, smedernas röda bostadslängor utmed brukgatan, smedjan, masugnen, magasinen, kyrkan eller bönhuset, skolan och handelsboden. Allt ägdes och styrdes av bruket, och livet följde en sträng ordning. Vallonsmederna behöll länge sin egen identitet, sina yrkeshemligheter och delvis sitt språk, och vallonska efternamn lever kvar i bygden än idag.

Världsarv och besöksmål

Vallonbruken framhålls ofta som en stark kandidat för status som världsarv och ingår i diskussionen om Sveriges industrihistoriska kulturmiljöer av internationell rang. (Osäker uppgift: någon formellt registrerad UNESCO-kandidatur kunde inte bekräftas i tillgängliga källor och bör verifieras mot Riksantikvarieämbetet.) Oavsett världsarvsfrågan är bruken idag levande besöksmål – i Österbybruk visas vallonsmedjan, i Lövstabruk hålls årligen en Vallonbruksvecka, Forsmarks park står öppen och Gimo tar emot gäster. För den som vill följa järnets väg finns hela kedjan kvar att se: från det väldiga gruvhålet i Dannemora till de tysta smedjorna där det världsberömda järnet en gång hamrades fram.

Källor

• Vallonbruken, Louis De Geer – Wikipedia
• Dannemora–Österbybruk – roslagen.se
• Järnet – Lövstabruk / Leufsta & Cahman
• Forsmarks bruk – Länsstyrelsen Uppsala
• Lövstabruk – Populär Historia