Roslagsbanan – det smala spårets järnväg

Det finns en järnväg i Sverige som är unik i hela världen. Roslagsbanan rullar fortfarande, dag ut och dag in, på spår som bara är 891 millimeter breda – tre gamla svenska fot. Det är den enda järnväg i världen med just denna spårvidd som har reguljär trafik. För hundratusentals stockholmare är den en självklar pendelbana, men bakom de moderna tågseten döljer sig en av landets mest färgstarka järnvägshistorier, djupt rotad i Roslagens bygd.

Varför smalspår?

På 1870- och 80-talen, när järnvägsfebern grep Sverige, ville Roslagens bygder ha tåg. Men landskapet var glesbefolkat och kapitalet knappt, och ett fullbreddsnät var för dyrt. Lösningen blev smalspår: en smalare bana var billigare att bygga, krävde mindre mark och klarade snävare kurvor. Spårvidden 891 mm valdes, och flera bolag bildades – bland dem Stockholm–Rimbo Järnväg (SRJ), Uppsala–Länna Järnväg och Länna–Norrtälje Järnväg. SRJ kom efter hand att köpa upp de andra bolagen, och nätet fick samlingsnamnet Stockholm–Roslagens Järnvägar.

Rimbo – nätets hjärta

I detta nät blev Rimbo den stora knutpunkten. Här möttes linjerna från Stockholm, Uppsala, Norrtälje och Hallstavik, och stationssamhället växte fram kring järnvägen. Från Rimbo kunde man resa söderut mot Stockholms östra, norrut mot Uppsala, österut mot Norrtälje och vidare mot hamnen och pappersbruket i Hallstavik. Vid sin största utbredning omfattade roslagsbanenätet omkring 325 kilometer järnväg – ett vittförgrenat regionalt system som band samman hela norra Roslagen med huvudstaden. Banan fraktade allt: pendlare och marknadsbesökare, mjölk och post, virke, papper och styckegods.

Förstatligande och nedläggningar

Efter andra världskriget vände det. Bilismen växte, vägarna förbättrades och de smalspåriga banorna blev olönsamma. SRJ förstatligades 1951 och införlivades helt i Statens Järnvägar 1959. Därefter inledde SJ en systematisk avveckling: 1969 beslöts att lägga ned Rimbo–Norrtälje, persontrafiken Uppsala Östra–Rimbo–Hallstavik lades ned 1977, och i januari 1981 upphörde trafiken Kårsta–Rimbo, varefter spåret revs upp. Därmed försvann nästan hela det vidsträckta nätet i norra Roslagen. För många i bygden är de uppbrutna banvallarna – idag ofta cykel- och vandringsleder – ett vemodigt minne av en svunnen epok.

Banan som räddades

Men den södra delen av nätet, närmast Stockholm, fick ett annat öde. Stockholms läns landsting genom SL köpte den 1972, och efter en intensiv debatt omkring 1980 beslöt man att behålla och rusta upp banan istället för att lägga ned den. Det var ett vägval mot strömmen – på en tid då smalspår annars revs i hela landet valde Stockholm att satsa på sitt.

Roslagsbanan idag

Resultatet är dagens Roslagsbana, en modern pendeltågsbana som utgår från Stockholms östra vid Tekniska högskolan. Den trafikeras på tre linjer: linje 27 till Kårsta, linje 28 till Österskär och linje 29 till Näsbypark. Sammanlagt rör det sig om cirka 65 kilometer bana och 39 stationer, med omkring 45 000 påstigande resenärer per dygn. Banan rustas och byggs ut löpande – dubbelspår läggs, plattformar förlängs och nya tåg sätts in. Att den unika spårvidden 891 mm bevarats gör Roslagsbanan till ett levande tekniskt kulturarv: en 1800-talsbana som fortfarande gör nytta, med ett ben i framtiden och ett i Roslagens järnvägshistoria.

Källor

• Roslagsbanan – Wikipedia
• Roslagsbanans stolta historia – StockholmsMix
• Banguide – jarnvag.net